Gäspa inte åt ekumeniken

"För en tvättäkta pingstvän var en missionsförbundare knappt kristen, för en alliansare eller baptist kunde den som "hoppade av" till Svenska kyrkan närmast ses som en förrädare. Somliga fann bara "äkta liv" i trosrörelsen, de katolska och ortodoxa kyrkorna var så exotiska, att de jämställdes med främmande religioner", skriver Dagens ledare.

Idag var det lite över en vecka sedan jag senast skrev i bloggen. Tanken är att jag ska försöka skriva varje dag men den senaste tiden har det varit en hel del resor och sammankomster. Åke Bonnier, vår blivande biskop av Skara, har kommenterat gårdagens ledare ur tidningen Dagen. Det är mycket glädjande! Blivande biskop Bonnier har ett starkt patos för ekumeniken och det bör nog bli bra med den saken. Bonnier har en sund inställning till ekumeniken; den ska vara på katolsk men inte på romersk-katolsk grund. Den ska med andra ord ske, om jag överlag uppfattat honom korrekt, med den universella kyrkans glasögon ur såväl Bibelns som de samlade traditionernas ljus. Vi får aldrig gäspa åt ekumeniken, som Bonnier skriver i relation till Dagens ledare. Ekumeniken håller oss samman, gör oss starka och utmanar våra ibland ingrodda och mossiga idéer. Ekumeniken måste vara progressiv som den en gång var i Life & work. Men den måste också vara liturgisk och sysslande med patristik. Ekumenik får dock aldrig någonsin ske på någon större och starkare kyrkas villkor och därmed utmana vår decennierlånga svenskkyrkliga och lutherska tradition av jämställdhet och gemensam tolkning, av vår demokrati och vår rätta förståelse av Svenska kyrkan som en del av den världsvida kyrkan.

Inklusivitet på det exklusiva budskapets bekostnad.

"Vägvalet står mellan en snabbt krympande exklusiv och exkluderande kyrka av gammal frikyrkotyp, i värsta fall en sekt, och en dialogisk samhällstillvänd och välkomnande kyrka av det slag en klar majoritet förespråkar", skriver Koskinen i KT.

Vad menar man med en exklusiv kyrka? Är inte kyrkans budskap exklusivt, i ordets rikaste bemärkelse? Att kyrkan förvaltar en väg, om möjligt en av flera vägar, till frälsning. Är inte det ett exklusivt budskap? Är det inte välkomnande? Vi verkar tro att vi inte kan förvalta kyrkans lära utan att bli exkluderande. Detta stämmer inte. Ord som exklusivt och exkluderande kastas huller om buller och de låter avskräckande om man jämför med det betydligt trevligare begreppet inklusivitet. Stämmer detta? Jag undrar om det inte snarare handlar om att kyrkan måste formulera sin lära, omformulera den om man så vill, med stöd i Svenska kyrkan månghundraåriga tro och liv. Kyrkan förvaltar sakramenten. Dopet och den heliga kommunionen är bägge vägar som leder inåt. Utan dessa leder ingenting inåt, utan dessa riskerar kyrkan att just bli exklusiv i ordets negativa bemärkelse. Någonting måste så att säga vara sant för att existera. Utan våra "rite du passage" finns ingen väg överhuvudtaget. Ingen väg in i kyrkan och ingen väg för kyrkan ut i samhället. Vi måste vara exklusiva i vårt sanningsanspråk, i vår förkunnelse och i vårt budskap.Vi måste vara inklusiva i det att förkunnelsen genom Evangeliet sträcks åt alla, att alla har tillgång till dopet och att alla döpta har tillgång till kommunion oavsett identitetsfaktorer som kön, etnicitet, sexuell läggning, politisk tillhörighet eller klass.. Budskapet formuleras tydligast i en stark förankring i vår rika tradition. En tradition som existerar i kyrkligt förankrade läsningar av Skriften och kyrkofäderna och mödrarna. Vi behöver kanske inte ta sanningsdebatten med humanisterna eller resten av den sekulära världen, men vi kan hävda kyrkans självförståelse genom Bibeln och den sanning om Gud som vi där känner genom Kristus Jesus. Ingen sann debatt kan föras och inga budskap kan sträckas om inte dessa är klara, och detta är vad som är sann exklusivitet. Att veta vad man säger och att det man säger är väl formulerat, att det behandlas som sant, som nödvändigt och värt att tros på.. Att sedan kyrkan måste vara öppen för alla och att sakramenten inte nödvändigtvis för oss lekmän per automatik kräver en hundraprocentig bekännelse till katekesen och bekännelseskrifterna är sedan en annan diskussion. Det blir kanske, men jag kan såklart ha fel, en inklusivitet på det exklusiva budskapets bekostnad.

Tidskriften Evangelium

"Evangelium är en ny kulturtidskrift på nätet för svenskkyrklig idé, kultur och kritik. I Evangelium kommer det finnas rum att tänka långt och tid för aktuella frågor att fördjupas i intervjuer, reportage, essäer, recensioner och bild- och ljudmedier. Historien kommer alltid att vara närvarande i Evangelium, och svenskkyrkligt tänkande i bred mening", skriver ledarna för Tidskriften Evangelium.

Tidskriften Evangelium vill vara ett svenskkyrkligt alternativ till Signum. Jag tror det blir svårt. Signum har inte bara åren med sig utan representerar också indirekt den romerska katolicismens teologi i Sverige. Detta gör för Svenska kyrkan den mycket underliga apparaten Kyrkans tidning. Att Tidskriften Evangelium dessutom inte kommer att existera som en fysisk tidning utan endast som internetsajt är också det problematiskt, och ytterligare en aspekt av denna problematik är att man tänker ta betalt. Vi vet av erfarenhet att prenumeration och internettidningar aldrig går ihop. Men om detta initiativ går vägen tror jag att det hela kan vara ett bra projekt i kontrast till den ofta ganska vaga och otydliga Kyrkans tidning. Att detta sker, att mer och mer fristående press uppstår, tror jag bara är bra. Baksidan av detta blir ju självklart att direkt skadliga åsikter för SvK också förs fram, och jag tänker där särskilt på Seglora smedja och Fädernas kyrka. Två till synes olika parter men vars värderingar står i skarp kontrast till Svenska kyrkans tro och liv i såväl det moderna samhället som till den allmänneliga kristna tron.

Habermas och Taylor: Religion och politik

”Lika lite som staten kan vara kristen eller muslimsk eller judisk, kan den vara kantiansk eller marxistisk eller utilitaristisk.” Den sekulära staten måste följaktligen i sin maktutövning kunna använda sig av ett språk som förhåller sig neutralt till alla förekommande värderingar och övertygelser, religiösa som sekulära, ett officiellt lingua franca om man så vill, ett språk som lika lite kan vara 'sekulärt' som det kan vara 'religiöst'”, menar Charles Taylor (utdrag ur artikeln nämnd nedan).

Ur en några veckor gammal artikel i SvD om politik och religion som du finner här. Intressant särskilt såhär i skolavslutningstider och spännande och givande läsning om alternativa synsätt som inte endast handlar om religionens och statens skilda företräden utan också om vad de bägge parterna har att ge varandra. Habermas som själv till stora delar gjort sig ett namn genom sin kritik av religionen och genom sitt försvar av den sekulära staten hävdar, likt Charles Taylor (dock inte tillsammans), i korthet att sekulära värderingar kan och ofta får sin sprängkraft från ett religiöst och andligt inspirerat patos. Habermas och Taylors förståelse av det postsekulära samhället är tankar som kyrkan måste anamma och ge spelutrymme. Inte därför att de båda tänkarna visar att sekulariseringsprocessen inte bara stannat av utan också kanske även från början varit en myt, utan därför att de tvingar läsare från bägge "lägren" att inse att fenomenet kyrka/stat vilar djupare än i konflikten individ/samhälle.

Troskongregationens lärogenomgång av amerikanska ordenssystrar

"Med det förtroende som ordenssystrarna har i USA borde deras korporativa uttalanden tas på allvar av kyrkans hierarki och inte avfärdas som olydnad. Den senaste tidens massmediala uppmärksamhet visar snarare på att systrarna fört folkets talan och därmed givit uttryck åt ett verkligt sensus fidelium", skriver syster Madeleine Fredell.

Utvecklingen inom den romersk-katolska kyrkan är oroväckande. De amerikanska systrarna behöver allt stöd de kan få i sitt oerhörda arbete med den teologiska diskussionen såväl som med det pastorala arbetet. Istället svartmålas de av troskongregationen och betecknas schismatiker. Den här striden är vår egen, Svenska kyrkans och alla andra samfunds, och jag uppmanar alla att med hela sin kraft be för LCWR att de må gå segrande ur inkvisitionens vansinniga angrepp. Denna de amerikanska systrarnas paraplyorganisation, och de viktiga framsteg som sker bland våra systrar och bröder i Kristus idag också inom den romersk-katolska kyrkan, kan du läsa om här. Det är syster Madeleine Fredell som skriver för de dominikanska systrarna i Sverige. Det är en fantastisk, välskriven men också såklart oroväckande artikel som bara måste läsas!

På tiden! Homosexuella par kan vigas i danska kyrkan!

"Från och med nästa fredag kan homosexuella par vigas i danska kyrkan enligt den lag som folketinget godkände på torsdagen", skriver DN.

Nu kan alla danskar gifta sig i den evangelisk-lutherska statskyrkan, skriver DN. Det är inte en sekund för sent, menar jag. Sedan regeringsskiftet verkar saker gå åt rätt håll både i kyrka och samhälle. Under den förra regeringen såg den danska statskyrkan ut att gå åt fundamentalt fel håll, och det rapporterade beslutet irriterar självklart högerliberala och värdekonservatistiska Venstre. Att alla nu kan gifta sig i kyrkan oavsett yttre attribut eller läggning är oerhört positivt. Att fler och fler samfund nu väljer att vandra denna väg gör de ekumeniska kontakterna lättare. Den för exempelvis Gustaf Aulén så viktiga allmänneliga kristna tron måste menas vägledas av en kanons kanon, eller en Bibelns bibel, som heter det dubbla kärleksbudet. Vi känner den Treenige Guden genom Jesus Kristus, och genom Hans uttryckliga högsta och dubbla bud finns det inget i den världsvida och tidlösa teologin som motsäger denna progression i äktenskapssynen. Många andra teologiska argument kan självklart läggas till debatten. Men särskilt intressant är att det är på romersk-katolsk mark som de flesta teologiska landvinningarna sker vad gäller kyrkans och teologins möte med queerteologin. Svenska kyrkan och Danska kyrkan har egentligen bara återupptäckt och gjort pastoral och kyrklig verklighet av en betydligt äldre teologi gemensam för alla kristna samfund genom den odelade kyrkan. Jag hänvisar och rekommenderar med detta starkt till Svenska dagbladets artkel "Kristendomen guldgruva för queerteoretiker" skriven av Jayne Svenungsson som "är lektor i systematisk teologi och forskar med stöd från Vetenskapsrådet på projektet 'Att tänka historien. Om profetism, messianism och Andens utveckling'". Stort är att hon bland flera exemplifierar med Gregorius av Nyssa och "denne 300-talstänkares icke-essentialistiska syn på könen". Ni finner den länken här. Grattis igen, Danmark!

Vad fungerar?

"För somliga går kanske vägen oundvikligen till Rom men jag gissar att andra mycket väl hade kunnat finna ett stimulerande andligt hem i någon svenskkyrklig församling om bara inte den praktiska teologin på många håll vore så förbaskat loj", skriver Anna Sophia Bonde i dagens Kyrkans tidning.

Vaknar upp trött efter en natt med imaginära diskussioner om kyrka och teologins tyngd och läser denna artikel på Kyrkans tidnings websida. Det värmer inombords när andra människor än de som representerar den hårdkokta högkyrkligheten ser problemet med en svenskkyrklig teologi som ibland inte vågar ta i begrepp som synd och skuld, ondska och lidande. Denna teologiska diskurs är rådande, tror jag, i hela kristenheten. Det är symptomatiskt för vår individualiserade tid. I Svenska kyrkans fall tar kanske detta sig uttryck i en omgestaltning av kyrkans handbok med de praktiska konsekvenserna att vi legitimerar att församlingar i vissa fall tillåts att eliminera synda- och trosbekännelsen ur en del gudstjänstsformer. På många sätt tror jag att den folkkyrka vi eftersträvar, också jag, i vissa fall kan utöva en värre totalitär makt än Luthers Rom, en makt där medlemmarna inte alltid anses klara av och reflektera över klassiska kristna begrepp om syndens och frälsningens natur. Att allt ska spinnas in i socker.
     I ett samhälle som blir mer och mer oroligt blir det mer och mer omöjligt att använda sig av en, som Bonde skriver, loj teologi. Det var inte en loj teologi som fick Justinius Martyren att på hundratalet efter Kristus konvertera till den kristna tron, det som fick in honom i kyrkan var den teologiska övertygelsen, kampen mot ondskan och hoppet om frälsningen. Tydligheten. Justinius var en "andlig sökare", ett begrepp frekvent använt av de utredningar som produceras för att ta reda på vilken teologi som man tänker sig fungerar. Undersökningar som verkligen behövs och som kan bära frukt. Men andliga sökare, är min erfarenhet, vill mot slutet av resan ha fasthet, trygghet och stabilitet. Man vill ha liturgi och man vill se denna liturgi och det Ord som däri predikas sträckas tillbaka, man vill ha en kontinuitet. Är man i SvK vill man ha både Luther, Athanasios och Paulus. Man vill framförallt ha Kristus i predikan, inte allmänreligiös trivselstämning. Kyrkan får inte göra avkall på sin identitet. Bonde har helt rätt i att Svenska kyrkan fortfarande är ett stimulerande andligt hem och att man skulle kunna hindra att folk "simmade över Tibern" med en klarare klassiskt kristen teologi. Men samtidigt, slutligen, är det viktigt att komma ihåg att konvertiterna till Rom är ytterst få. Vi i Svenska kyrkan som vill ha en mer klassiskt kristen undervisning får inte själva ha Rom för ögonen och tro att denna organisation är  bättre än vår egen. Roms totala förtryck av bland annat kvinnor och oliktänkande, en tro totalt centrerad runt en katekes får inte heller det komma i vägen för vad vi bör eftersträva - det levande Ordet och den samlade erfarenheten av hur detta ord kommer till oss. Här måste diskussionen mellan den demokratiska organisationen och kyrkans teologiskt utbildade personal leda till att man bättre hittar sina ansvarsområden, tror jag.

Mystik och etik

"Den som har haft en överväldigande upplevelse av Das ganz Andere, 'det numinösa', det som helt skiljer sig från vad man har lärt sig, vill ju gärna förstå. Forman hittade 'Det' bland västerländska och österländska mystiker. Han skrev en hel bok om dominikanen Mäster Eckhart, som han med aha-upplevelsens milda leende bekantat sig med: 'Själen har två ögon, ett inre och ett yttre. Själens inre öga är det som skådar in i väsendet och mottar sitt väsen helt oförmedlat från Gud /.../. Själens yttre öga är det som är vänt mot allt skapat'.”

I gårdagens SvD kunde vi läsa en artikel skriven av religionpsykologen och historikern Antoon Geels. Poängen med artikeln med titeln "Mystik utan etik riskerar att leda vilse" berör i stora drag sekterismens anspråk på sanning, och den gemensamma nämnaren heter mystik erfarenhet. Mystik erfarenhet beskrivs ofta som något som måste avvika från vanliga erfarenheter, något som så att säga är just "mystiskt". Den amerikanske forskare Bernard McGinn hävdar istället att när det rör just kristen mystik så är denna på många vis annorlunda än andra religioners syn. I den kristna traditionen, särskilt kanske i Östkyrkan, kan vi tala om en "mystik teologi". Denna mystika teologi står sällan i kontrast till teologisk mystik utan de två är snarare synonyma med varandra. Den mystika teologin utvecklas genom erfarenheten av det mystiska och oförklarligt helgande, nattvarden, gudsskådandet etc - och vice versa. Jag tror inte att det här är möjligt att försöka beskriva de olika synerna på mystik, vad som föranleder det ena eller det andra, vad som kommer först av hönan och ägget. Poängen är snarare att vi alla har ett behov av mystik och att all erfarenhet som beblandar sig med, läser eller skriver, mystik telogi också upplever den mystika erfarenheten. Läser vi om förening med Gud förenas vi också med Gud, läser vi om hjärtans längtan efter Gud längtar också vårt hjärta efter Gud. Den mystika teologin tror jag inte ska betraktas som en parallell teologi eller som en kompletterande teologi. Mystiken är ofta dogmatisk och djupt abstrakt. Vi har Dionysous Aeropagiten och den helige Franciskus, mycket olika fast med likartade budskap. Vi har Martin Luther och hans erfarenhet av rättfärdiggörelse via tro, befrielsen från egna begär och tanken om Kristuslikheten genom denna tro. Mystik och dogmatik.
     Med detta i åtanke tror jag att den kristna mystiken i grunden tillhör den allmänneliga kristna tron, det katolska arvet, våra dogmatiska utsagor och vår rika tradition. Kristen mystik har ytterst lite att göra med "New age" eller religionssynkretism a la "alla religioner som floder mynnar ut i ett och samma hav". De dogmatiska ansatserna och den djupa insikt som vilar i den över millenier utvecklade kristna mystiken bär inom sig inte bara symboler, utsagor och beskrivningar över kyrkans tro och liv utan också erfarenheter av vad det innebär att vara just kristen. Kanske är det just därför som kristendomen idag ibland är så märkligt oattraktiv för de andliga sökare som i vår religion och vår tro endast ser en "tvingande" förminskning, att man inför sig själv måste erkänna sin synd, göra avkall på egna viljor och önskemål. Är det inte just detta som är sann mystik? Att vi tvingas göra avkall på oss själva och på vad vi vill i det att vi står inför Gud och att vi i denna erfarenhet ser vår nästa såsom oss själva. Att det är denna erfarenhet av jagets utplåning, typiskt mystik, som får oss att handla rätt och som mynnar ut i ett etiskt och reflekterande förhållningssätt till världen.

Världens fest!

"Nära 3 000 personer hann anmäla sig till Världens fest innan anmälningstiden gick ut för en vecka sedan. Det innebär att tillställningen i Malmö i september blir den deltagarmässigt största Världens fest som Svenska kyrkan hittills har arrangerat", skriver Kyrkans tidning.

Det lär bli en fantastisk tillställning då så många kyrkomedlemmar- och arbetare samlas på en plats under en begränsad tid för att diskutera kyrka och samhälle. Självklart är det också mer än fantastiskt att man kommer att behandla politiska frågor och praktisk religionsdialog. Detta är viktiga aspekter av Svenska kyrkans identitet. Men jag undrar ändå vart det ekumeniska perspektivet tagit vägen. Det är som om man bortser från de faktiska lidanden som idag fortfarande sker inom den världsvida kyrkan. Vi har Sydsudan, Egypten, Colombia och Kina. Fyra länder av många där kristna står inför komplicerade relationer till stat och/eller andra grupperingar. Den världsvida kyrkan med dess skilda samfund bevittnar dagligen fortfarande martyrskap och förföljelse. De som blev trötta på och som idag raljerar över Svenska kyrkans sympati med "kaffeodlarna i Colombia" under 70- och 80-talet verkar ha gett upp och valt ett annat fält. Nu är det istället religionsdialog som fått prio nr ett. Det enda bör dock inte utesluta det andra, och jag förvånas över att "Världens fest" inte betonar ekumenik och solidariteten med andra kyrkor tydligare. Bara för att församlingshemmen numera serverar ekologiskt och rättvisemärkt kaffe är detta inte anledning att ge upp kampen för, i det här fallet, kaffeodlarna i Colombia; eller med andra ord, befrielseteologiskt drivna kristna grupper. Det ekumeniska klostret Monastero di Bose har sammanställt en ekumenisk martyriologi. En smart guide som uppdateras dagligen, du finner den här. Denna maryriologi kan hjälpa oss att dagligen påminna oss själva om att vi visserligen har mycket att samarbeta om över religionsgränserna, men att vår solidaritet med våra syskonkyrkor är långt ifrån fulländad och att martyrskapet idag precis som förr är verklighet över alla samfundsgränser.

Heliga Trefaldighets dag

"Dig, ofödde Fader, dig, Faderns ende Son, dig, Tröstare, helige Ande, dig, helige och odelade Treenighet, lovar och bekänner och välsignar vi med hjärta och mun. Din är äran i evigheters evighet"

Den andra vesperns Maria-antifon från Heliga Trefaldighets dag

Det är helgdag och trefaldighetstidens början. Kyrkoårets sprängfyllda del med advent, fasta, påsk och pingst med deras firningsdagar och oktavtider är över, och den mer lugna och kontemplativa halvan av kyrkoåret tar sin början. Kommande stora dagar är få. Det är en tid då vi kanske mer än annars har tid att reflektera över kyrkans vardag och de frågor som styr denna vardag. Kyrkans identitet är idag satt i blixtbelysning och olika grupperingar ser ut att slåss om tolkningsföreträdet. Det rör förslaget om ny kyrkohandbok, det rör också debatten om stockholmbaserade Seglora smedja.  Fjärde väggen är klar med sin granskning av denna smedja. Debatten har varit hård och det har på många sätt varit tråkigt att se. Debatten har kort rört, och rör fortfarande på vilket vis Seglora smedja kan göra anspråk på att vara en "fri tankesmedja" då de parallellt får bidrag från såväl stifts som församlingar. En kollekt här, en kollekt där. Det komplicerade ligger i den officiella finansieringen; vilka som framhävs och vilka som därmed inofficiellt förlorar talutrymme. Det är svåra frågor som måste diskuteras, och på det viset är Fjärde väggens granskning minst sagt välkommen. Vad jag ser som mer komplicerat, och symptomatiskt för debatten, är att granskningen framhäver smedjans välkomnande av andra religioner. Själv ser jag religionsdialog som extremt viktigt, och jag vågar mig påstå att detta synsätt också är den sedan Andra vatikankonciliet allmänneligt kristna inställningen till andra religioner idag. Denna syn delas av Svenska kyrkan. Från Fjärde väggens sida ser jag dock en rädsla. Kanske en befogad rädsla för religionsynkretism, ett fenomen som inte är acceptabelt för en folkkyrka som representerar alla människors kristna tro såsom denna tro är  formulerad i Bibeln, Svenska kyrkans bekännelseskrifter och  kollektivt samlade erfarenhet. Det är lätt att just rädslas religionssynkretismen i de uttalanden som uppmärksammats. Samtidigt är dessa uttalanden ryckta ur sina sammanhang. De kan faktiskt bära positiva innebörder fria från religionssynkretistiska agendor. Det beror helt på hur man läser dem, och vilka ansatser som ligger i bakgrunden. Att, som Seglora smedja verkar mena, ärkebiskopen och Sveriges främsta imam i framtiden hypotetiskt firar gudstjänst tillsammans vore kanske inte ett teologiskt problem om det rörde sig om endast ett böne- och samtalsmöte. Ett möte där de bägge religionerna som teologiskt fullt separerade parter ber om fred och uttrycker sin oro över världens lidanden och framtid. Påven Johannes Paulus II sammankallade själv ett sådant interreligiöst möte 1986 i Assisi, den helige Franciskus födelse- och verksamhetsstad. En uppföljare till detta möte skedde i samma stad senast förra året.

     Seglora smedja som ofta ensidigt snarare rört sig med begrepp som "andlighet" än kristendom kan på många vis menas ha försatt sig i denna situation själva där en ovisshet och ett ifrågasättande av deras trohet till Svenska kyrkans tro och liv kommit att råda. När det nu är Helga Trefalighets dag, som har en så tydlig trinitarisk och teologisk innebörd när det rör just Guds väsen, är det också läge att kanske be Seglora smedja om en förklaring av deras teologiska agenda. Dessa intelligenta människor bakom smedjan, där många också avlagt vigningslöften och genom dessa ålagt sig att försvara just den tro som förklaras genom Skriften och bekännelseskrifterna, borde kunna se allvaret och behovet av en sådan förklaring. Inte för att de måste, utan för att det vore ansvarsfullt att förmedla sin positionering. Eftersträvar man verkligen en synkretistisk kyrka, till att börja med? Om denna förmedling dröjer tror jag att Seglora smedja kommer få fortsätta dras med dessa beskyllningar, hur osanna de än må tänkas vara. 

Den heliga Treenigheten (temperamålning på trä) 40 x 50 cm privat samling, Turin.

Om mässoffret

".. den franske kulturantropologen René Girard finner öppningar mot en rik offerteologi, bortom tanken på vedergällning och föreställningar om en juridisk byteshandel. Genom att uthärda all ondska och alla svek utan att sluta älska bryter Jesus ondskans makt. I denna handling visar han vad som fullbordar det mänskliga livet... Först under 1900-talet, med återupptäckten av det rika arvet från den tidiga kyrkan, har den djupa innebörden av eukaristin återerövrats även inom protestantiska kyrkor. Att frambära och ta emot detta offer är att förenas med Kristus och bli som han: ett levande offer". 

Läste precis ledaren i senaste numret av Pilgrim ur vilken citatet ovan är hämtat. Halldorfs ekumenik uppskattar jag stora delar av. Däremot blir jag osäker på i vilken mån det är möjligt att som luthersk bekännare flirta med mässofferläran, vilket varit och fortfarande är fallet inom den svenska högkyrkligheten. Halldorf är dock, som ni vet, pingstvän. Till saken hör ändå att Luther, om vi placerar oss i Svenska kyrkans kontext, väl ändå menar att Kristi offer redan en gång och slutligen burits fram? På många sätt är det tidstypiskt att vissa grenar av den samtida ekumeniken anammar det romersk-katolska "särstoffet". Detta kan inte vara att betrakta som klassiskt kristna bruk. Frågan är snarare varför? Här är snarare Gustaf Auléns resonemang om dels den latinska och dels den klassiska försoningstanken mer tilltalande och erbjuder djup och teologihistorisk bakgrund. Dessa begrepp om försoningstanken får direkt inverkan på själva offerteologin och synen på ett eventuellt mässoffer. Den klassiska tanken om Jesu död som ett offer för att försona människan med Gud måste utgå, även med Wingrens ord, från tanken om den av kärlek utgivande Guden, någon ur vilken förlåtelsen flöder fram och som mynnar ut i skapelsen och över oss syndare utan något krav på mänsklighetens/människans motprestation.
     När Halldorf skriver att Jesus bryter onskans makt ser jag inte den nödvändiga och självklara kopplingen till det ständiga offer som sker i den romerska mässan som han själv menar sig se. Halldorf har rätt i att det rör sig om en offerteologi, ett resonemang jag tror att man bör köpa även som protestant, evangelisk och/eller lutheran. För en teologi som inte erkänner Jesu utlämning, lidande och korsfästelse är långt ifrån en nyanserad teologi, menar jag. Jesus lider för, genom och på grund av våra synder. Den psykologiska dimensionen finns också här. En teologi måste förutom att ära Gud göra Kristi lidande förståeligt och genom att göra så också införliva Kristus i det egna livet. Varken det kristna livet eller andra mänskliga erfarenheter kan förstås utan att det egna lidandet och offrandet såväl som andras lidande och offrande tas på allvar. Det är existentiella premisser som kräver sin teologi, som Ann Heberlein har påpekat i något sammanhang. Offertanken blir så nödvändig, inte bara soterologiskt utan också narrativt. Men frågan är om begreppen ofta blandas ihop. Kräver en offerteologi också en förståelse av eukaristin, nattvarden, som ett mässoffer? Att Jesus på nytt offras jämt och överallt var mässan firas? Jag tror inte det. Offerteologin och mässoffret måste separeras för att utredas!

Tanken med bloggen är...

Tanken med den här bloggen är att den ska vara ett alternativ. Jag som skriver är trogen Svenska kyrkan och den lutherska traditionen men vill inte begränsa mig till denna, utan jag hoppas på en framtid där vi tillsammans kan bekänna vår tro på Kristus oavsett kyrklig tradition. Kyrkans synliga enhet är för mig en sekundär fråga, och jag har slagits av insikten att det finns andra sätt att dela gemenskap med våra bröder och systrar än genom eukaristin detta allra heligaste sakramentet. Genom tidegärden, lektio divina, kontemplation och läsning av kyrkofäderna och mödrarna öppnar vi oss mot varandra och blottar vår glädje och häpnad att vara lemmar i en och samma kropp. Detta är för mig sann ekumenik. En ekumenik som inte vilar på romersk-katolsk grund eller på högkyrkliga utläggningar om ämbetets könsbundenhet. Apostolisk succesion ser jag som viktigt men inte nödvändigt, det värdesätts och uppskattas men får inte vara vägledande. Det är inte en garant utan ett signum. Jag menar mig uppskatta både KG Hammar och Nathan Söderblom.
     Svenska kyrkans lära som den utvecklats och fortsätter utvecklas (i rätt riktning, anser jag) är för mig extremt viktig likaså den lutherska teologin, men utan kyrkans stora arv blir denna vår teologi också mindre fruktlös, mindre kontextuell. Sann kontextuell teologi tror jag handlar om att tolka med ett historiskt perspektiv. Gudstjänst måste förankras och förnyas. Varken ritualism eller liturgisk anarki tilltalar mig. Jag älskar kyrkohandboken. För mig är alla som tror på och som är döpta i Kristus och den treenige Guden kristna bekännare oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller andra identitetsmarkörer. Det här synsättet tycker jag gäller för såväl vigda som för "lekfolk". Jag tror tystnad och meditation är viktigt, jag tror såväl öst- som västkyrkan har ett behov av en mystik teologi och spiritualitet, att Johannes av Korset , Johannes Chrysostomos och Johann Ardnt kan ge mer än sina historiska och kontextuella sammahang. Att deras spiritualitet "andas med bägge lungorna". Någonstans här står jag, så välkomna! Kommentatorsfältet är öppet för alla som håller en fin ton. Pax!