"Den som har haft en överväldigande upplevelse av Das ganz Andere, 'det numinösa', det som helt skiljer sig från vad man har lärt sig, vill ju gärna förstå. Forman hittade 'Det' bland västerländska och österländska mystiker. Han skrev en hel bok om dominikanen Mäster Eckhart, som han med aha-upplevelsens milda leende bekantat sig med: 'Själen har två ögon, ett inre och ett yttre. Själens inre öga är det som skådar in i väsendet och mottar sitt väsen helt oförmedlat från Gud /.../. Själens yttre öga är det som är vänt mot allt skapat'.”
I gårdagens SvD kunde vi läsa en artikel skriven av religionpsykologen och historikern Antoon Geels. Poängen med artikeln med titeln "Mystik utan etik riskerar att leda vilse" berör i stora drag sekterismens anspråk på sanning, och den gemensamma nämnaren heter mystik erfarenhet. Mystik erfarenhet beskrivs ofta som något som måste avvika från vanliga erfarenheter, något som så att säga är just "mystiskt". Den amerikanske forskare Bernard McGinn hävdar istället att när det rör just kristen mystik så är denna på många vis annorlunda än andra religioners syn. I den kristna traditionen, särskilt kanske i Östkyrkan, kan vi tala om en "mystik teologi". Denna mystika teologi står sällan i kontrast till teologisk mystik utan de två är snarare synonyma med varandra. Den mystika teologin utvecklas genom erfarenheten av det mystiska och oförklarligt helgande, nattvarden, gudsskådandet etc - och vice versa. Jag tror inte att det här är möjligt att försöka beskriva de olika synerna på mystik, vad som föranleder det ena eller det andra, vad som kommer först av hönan och ägget. Poängen är snarare att vi alla har ett behov av mystik och att all erfarenhet som beblandar sig med, läser eller skriver, mystik telogi också upplever den mystika erfarenheten. Läser vi om förening med Gud förenas vi också med Gud, läser vi om hjärtans längtan efter Gud längtar också vårt hjärta efter Gud. Den mystika teologin tror jag inte ska betraktas som en parallell teologi eller som en kompletterande teologi. Mystiken är ofta dogmatisk och djupt abstrakt. Vi har Dionysous Aeropagiten och den helige Franciskus, mycket olika fast med likartade budskap. Vi har Martin Luther och hans erfarenhet av rättfärdiggörelse via tro, befrielsen från egna begär och tanken om Kristuslikheten genom denna tro. Mystik och dogmatik.
Med detta i åtanke tror jag att den kristna mystiken i grunden tillhör den allmänneliga kristna tron, det katolska arvet, våra dogmatiska utsagor och vår rika tradition. Kristen mystik har ytterst lite att göra med "New age" eller religionssynkretism a la "alla religioner som floder mynnar ut i ett och samma hav". De dogmatiska ansatserna och den djupa insikt som vilar i den över millenier utvecklade kristna mystiken bär inom sig inte bara symboler, utsagor och beskrivningar över kyrkans tro och liv utan också erfarenheter av vad det innebär att vara just kristen. Kanske är det just därför som kristendomen idag ibland är så märkligt oattraktiv för de andliga sökare som i vår religion och vår tro endast ser en "tvingande" förminskning, att man inför sig själv måste erkänna sin synd, göra avkall på egna viljor och önskemål. Är det inte just detta som är sann mystik? Att vi tvingas göra avkall på oss själva och på vad vi vill i det att vi står inför Gud och att vi i denna erfarenhet ser vår nästa såsom oss själva. Att det är denna erfarenhet av jagets utplåning, typiskt mystik, som får oss att handla rätt och som mynnar ut i ett etiskt och reflekterande förhållningssätt till världen.
