"Just nu pågår en debatt i dansk media om att driva ut onda andar ur hem där det spökar. Och i centrum står den danske prästen Jörgen Jörgensen. Han har varit med om ett 50-tal fall under de senaste åren. - Det är inget hokus pokus. Jag ber andarna lämna huset i Jesu namn, säger han". Detta skriver tidningen Dagen.
Kan vi välsigna hus och driva ut demoner? Är det "oseriöst"? Det blir lätt kyrkans yttersta poler som ofta får sköta det som de stora samfundens mainstreamlinje egentligen kanske borde sköta. Folk har uppenbarligen ett behov av andeutdrivningar. Har de stora folkkyrkorna rätt att neka sina församlingsbor detta? Artikeln ovan gäller en ensam präst på danska landsbygden. I Sverige står exempelvis en enkel hemvälsignelse endast att finnas i Artos psalterium (2011). Detta psalterium är sammanställt av abboten i Östanbäcks kloster, och därmed alltså (antar jag?) en produkt av en tynande högkyrklighet. Hur märkligt är det inte egentligen att behålla exorcismen i dopritualet och samtidigt så starkt ifrågasätta utdrivningar av demoner, vilket är fallet med artikelns övergripande ton. En diskussion är nog på sin plats. En andeutdrivning skulle utan tvekan ifrågasättas om den skedde innanför Svenska kyrkans ramar. Men i Danska folkkyrkan, som ju är en luthersk systerkyrka, är det kanske än mer komplicerat. Långt tidigare än Leuenbergdeklarationen, där många lutherska och reformerta kyrkor kom överens om många viktiga trosfrågor så som kristologi, predestination, nattvard och rättfärdiggörelse, har den Danska folkkyrkan alltmer närmat sig den reformerta teologin. "Bruket av exorcismen (avsvärjandet av djävulen) ogillades av de reformerta, men upphöjdes av lutheranerna... Då Ardnt i nämnda förordning såg ett steg till allmän övergång från den lutherska läran till den reformerta kyrkan... ingav han till fursten ett betänkande där han i ödmjuka men bestämda ordalag förklarade sig icke kunna medgiva exorcismens avskaffande. Strax därpå följde hans avsättning från ämbetet". Ur förordet till Johann Ardnts "Den sanna kristendomen I" (1932). Återfinns också i Antoon Geels "Kristen mystik del II" (2003). Detta är omkring fyrahundra år sedan, men uppenbarligen lika aktuellt idag då vi talar om exorcismens vara eller icke-vara. Rätt eller fel återstår att se. Hur förhåller vi oss till en allmänkyrklig, eller om man så vill katolsk, praxis vad gäller synen på exoricism? Den syn som Luther, reformatorn, och Ardnt, reformationens reformator, förespråkade? Och hur kan det här egentligen vara ett problem för dem av oss som är evangeliska när Jesu bruk av att driva ut demoner är mer än övertygade i Skriften? Kanske gör vi det för lätt för oss, och blir allt annat än inklusiva, genom att alltför fritt göra oss av med yttre bruk och ritualer som folk i vissa fall önskar eller kräver. När fler och fler människor i Svenska kyrkan har bakgrunder i andra länder än de nordiska bör vi fråga oss om vårt synsätt gränsar till kulturimperalism och översitteri. Det finns förutom teologiskt såväl psykologiskt som sociologiskt stöd för att exorcismer i andra kulturer än den västerländska starkt bidrar till individers religiositet och psykiska välmående. Kan vi förvägra våra församlingsbor andeutdrivningar? Har vi inte själva en del i denna tradition mot bakgrund i vad vi behandlat ovan? Vi bör åtminstone diskutera det!
