"Vägvalet står mellan en snabbt krympande exklusiv och exkluderande kyrka av gammal frikyrkotyp, i värsta fall en sekt, och en dialogisk samhällstillvänd och välkomnande kyrka av det slag en klar majoritet förespråkar", skriver Koskinen i KT.
Vad menar man med en exklusiv kyrka? Är inte kyrkans budskap exklusivt, i ordets rikaste bemärkelse? Att kyrkan förvaltar en väg, om möjligt en av flera vägar, till frälsning. Är inte det ett exklusivt budskap? Är det inte välkomnande? Vi verkar tro att vi inte kan förvalta kyrkans lära utan att bli exkluderande. Detta stämmer inte. Ord som exklusivt och exkluderande kastas huller om buller och de låter avskräckande om man jämför med det betydligt trevligare begreppet inklusivitet. Stämmer detta? Jag undrar om det inte snarare handlar om att kyrkan måste formulera sin lära, omformulera den om man så vill, med stöd i Svenska kyrkan månghundraåriga tro och liv. Kyrkan förvaltar sakramenten. Dopet och den heliga kommunionen är bägge vägar som leder inåt. Utan dessa leder ingenting inåt, utan dessa riskerar kyrkan att just bli exklusiv i ordets negativa bemärkelse. Någonting måste så att säga vara sant för att existera. Utan våra "rite du passage" finns ingen väg överhuvudtaget. Ingen väg in i kyrkan och ingen väg för kyrkan ut i samhället. Vi måste vara exklusiva i vårt sanningsanspråk, i vår förkunnelse och i vårt budskap.Vi måste vara inklusiva i det att förkunnelsen genom Evangeliet sträcks åt alla, att alla har tillgång till dopet och att alla döpta har tillgång till kommunion oavsett identitetsfaktorer som kön, etnicitet, sexuell läggning, politisk tillhörighet eller klass.. Budskapet formuleras tydligast i en stark förankring i vår rika tradition. En tradition som existerar i kyrkligt förankrade läsningar av Skriften och kyrkofäderna och mödrarna. Vi behöver kanske inte ta sanningsdebatten med humanisterna eller resten av den sekulära världen, men vi kan hävda kyrkans självförståelse genom Bibeln och den sanning om Gud som vi där känner genom Kristus Jesus. Ingen sann debatt kan föras och inga budskap kan sträckas om inte dessa är klara, och detta är vad som är sann exklusivitet. Att veta vad man säger och att det man säger är väl formulerat, att det behandlas som sant, som nödvändigt och värt att tros på.. Att sedan kyrkan måste vara öppen för alla och att sakramenten inte nödvändigtvis för oss lekmän per automatik kräver en hundraprocentig bekännelse till katekesen och bekännelseskrifterna är sedan en annan diskussion. Det blir kanske, men jag kan såklart ha fel, en inklusivitet på det exklusiva budskapets bekostnad.
