Katolska kyrkan har splittrats många gånger tidigare.

"Katolska kyrkan kan splittras i två delar, förutspår en av världens mest inflytelserika kyrkohistoriker. Men kristendomen som religion ser ut att ha en ljus framtid", skriver tidningen Dagen.

Tidningen Dagen rapporterar alltså "breaking news", som inte stämmer nämnvärt. Bortsett från den STORA schismen år 1054 som blev födelsen till den västerländska och den ortodoxa kyrkan har den västerländska och katolska kyrkan även senare delats. Redan vid reformationen delades hon i två; den romersk-katolska, alltså den påvliga katolska kyrkan, samt de delar av den västerländska kyrkan som var måna om att bevara viktiga delar av den gemensamma traditionen, men som också lade till nya reformerade bruk. Kyrkor ur denna senare del kan nämnas den anglikanska kyrkan i England och Svenska kyrkan (som behöll många klassiska katolska bruk, exempelvis den i Augsburgska trosbekännelsen så starka betoning på kyrkofäderna, men också till skillnad från de reformerta exempelvis exorcismen, som jag skrev i förra blogginlägget). En senare schism, för att använda romersk-katolsk och ortodox terminologi, är den som rör de gammal-katolska kyrkorna som under 1800-talet inte kunde acceptera den samtida romersk-katolsk dogmbildningen som exempelvis rörde Jumgfru Marias obefläckade avelse och den om påvens ofelbarhet. Denna den gammal-katolska kyrkan, som Svenska kyrkan för närvarande utreder interkommunion med, viger idag kvinnor till präster, främst inom utrecht-unionen. Ett senare fenomen av "schismatisk" karaktär är det, enligt mig och de flesta andra, starkt anti-semitiska och traditionalistiska SSPX (Prästbrödraskapet Sankt Pius X). Dessa bröt sig ur den romersk-katolska gemenskapen under det sena 1900-talet i våldsam protest mot de extremt viktiga beslut som togs under Andra vatikankonciliet.
    "Diarmaid MacCulloch menar att konflikt på många sätt är ett tecken på hälsa, att en religion utan konflikter är en religion på utdöende". Denne McCulloch har många goda poänger. Självklart är inte splittring något gott för kyrkan, men kanske en nödvändighet under sådana totalitära tillstånd som nu råder i Vatikanen och vars angrepp hårt skadar den övriga kyrkokroppen. För att avsluta vill jag bara poängtera det omöjliga med att använda begrepp som "liberal" och "konservativ" i kyrkliga och teologiska sammanhang. Låt oss endast begagna oss av dessa inom den partipolitiska diskursen!

Exorcismens vara eller icke-vara

"Just nu pågår en debatt i dansk media om att driva ut onda andar ur hem där det spökar. Och i centrum står den danske prästen Jörgen Jörgensen. Han har varit med om ett 50-tal fall under de senaste åren. - Det är inget hokus pokus. Jag ber andarna lämna huset i Jesu namn, säger han". Detta skriver tidningen Dagen.

Kan vi välsigna hus och driva ut demoner? Är det "oseriöst"? Det blir lätt kyrkans yttersta poler som ofta får sköta det som de stora samfundens mainstreamlinje egentligen kanske borde sköta. Folk har uppenbarligen ett behov av andeutdrivningar. Har de stora folkkyrkorna rätt att neka sina församlingsbor detta? Artikeln ovan gäller en ensam präst på danska landsbygden. I Sverige står exempelvis en enkel hemvälsignelse endast att finnas i Artos psalterium (2011). Detta psalterium är sammanställt av abboten i Östanbäcks kloster, och därmed alltså (antar jag?) en produkt av en tynande högkyrklighet. Hur märkligt är det inte egentligen att behålla exorcismen i dopritualet och samtidigt så starkt ifrågasätta utdrivningar av demoner, vilket är fallet med artikelns övergripande ton. En diskussion är nog på sin plats. En andeutdrivning skulle utan tvekan ifrågasättas om den skedde innanför Svenska kyrkans ramar. Men i Danska folkkyrkan, som ju är en luthersk systerkyrka, är det kanske än mer komplicerat. Långt tidigare än Leuenbergdeklarationen, där många lutherska och reformerta kyrkor kom överens om många viktiga trosfrågor så som kristologi, predestination, nattvard och rättfärdiggörelse, har den Danska folkkyrkan alltmer närmat sig den reformerta teologin. "Bruket av exorcismen (avsvärjandet av djävulen) ogillades av de reformerta, men upphöjdes av lutheranerna... Då Ardnt i nämnda förordning såg ett steg till allmän övergång från den lutherska läran till den reformerta kyrkan... ingav han till fursten ett betänkande där han i ödmjuka men bestämda ordalag förklarade sig icke kunna medgiva exorcismens avskaffande. Strax därpå följde hans avsättning från ämbetet". Ur förordet till Johann Ardnts "Den sanna kristendomen I" (1932). Återfinns också i Antoon Geels "Kristen mystik del II" (2003). Detta är omkring fyrahundra år sedan, men uppenbarligen lika aktuellt idag då vi talar om exorcismens vara eller icke-vara. Rätt eller fel återstår att se. Hur förhåller vi oss till en allmänkyrklig, eller om man så vill katolsk, praxis vad gäller synen på exoricism? Den syn som Luther, reformatorn, och Ardnt, reformationens reformator, förespråkade? Och hur kan det här egentligen vara ett problem för dem av oss som är evangeliska när Jesu bruk av att driva ut demoner är mer än övertygade i Skriften? Kanske gör vi det för lätt för oss, och blir allt annat än inklusiva, genom att alltför fritt göra oss av med yttre bruk och ritualer som folk i vissa fall önskar eller kräver. När fler och fler människor i Svenska kyrkan har bakgrunder i andra länder än de nordiska bör vi fråga oss om vårt synsätt gränsar till kulturimperalism och översitteri. Det finns förutom teologiskt såväl psykologiskt som sociologiskt stöd för att exorcismer i andra kulturer än den västerländska starkt bidrar till individers religiositet och psykiska välmående. Kan vi förvägra våra församlingsbor andeutdrivningar? Har vi inte själva en del i denna tradition mot bakgrund i vad vi behandlat ovan?  Vi bör åtminstone diskutera det!

Petrus, Johannes och politiken.

"På en skivbar i Paris råkade han något decennium senare välja en rysk psalm med en mjuk och djup baryton som sjöng: 'Herre hör o hör min bön!' och som föreföll honom tala för alla ”de som inte fick sömn på natten, och de som drack för mycket, och de kvinnor som gick på gatan, och de män som spelade bort sina pengar, och de som misslyckades ända från början", skriver Merete Mazzarella i en artikel ur SvD 2009 om Tito Colliander.

Av någon anledning, kanske för att jag för tillfället läser "En rysk pilgrims berättelser", har jag kommit att tänka på Tito Colliander. Denne har också skrivit en mycket stark inledning till boken ifråga. På baksidan av detta mästerverk läser vi; "Vem denne ryske pilgrim är har förblivit en hemlighet, som så ofta när det gäller stora andliga ledare. Hans skrift var känd av den starets som anses ha stått modell för fader Zosima i Bröderna Karamazov. Antagligen levde han under första hälften av 1800-talet. Efter att länge ha cirkulerat i handskrifter trycktes hans berättelser 1881. Numera är de lästa över hela världen och högt skattade inom alla konfessioner. Han har blivit en klassiker, en folkligare motsvarighet till Philokalia, denna enastående antologi av östfädernas visdom som ständigt följde honom. Hur han förvaltade dessa lärdomar i sitt inre och yttre liv har han beskrivit i skildringarna av sina vandringar genom Ryssland. De ger läsaren djupa inblickar i en tid som redan har hunnit bli oändligt avlägsen och framför allt i ett själsdrama som under den lugna ytan bjuder på spänningar och öppnar perspektiv som mer än väl kan mäta sig med vad den profana ryska litteraturen från samma sällsynt fruktbara epok har att ge".

   Tito Colliander har även getts ut på Artos förlag med bland annat den mycket uppskattade "Asketernas väg". Colliander, som samlat vissa asketiskt lagda kyrkofäders skrifter (inga mödrar, tyvärr) i senast nämnda bok, har också försörjt sig som romanförfattare och hans verk har visat på såväl ortodox fromhet såväl som på ortodoxins problematiska förhållningssätt till politik. Denna syn sammanfattas också av Micel Ekman i den ett par år gamla recensionen i SvD av Astrid Anderssons bok om Collianders författarskap. Du finner den här. Problemet är, för att övergå till kyrkans tro och liv, att andlighet kontra politik ofta anses stå i stark polemik med varandra. Du kan inte vara kontemplativ och "i världen". Detta leder till att all politisk aktivism blir uteslutet. Strävan att genom tro nå målet syndfrihet måste, om man ska förstå Colliander-tolkarna rätt, leda till ett avsvärjande av det vardagliga livet i vilken politiken alltså är ett grundfundament. Den ortodoxa kyrkan har, är min egen erfarenhet, starkt betonat individens gudomliggörelse och därmed indirekt underordnat sociala frågor. Den lutherska har alltför mycket lierat sig med den sekulära makten. Alla samfund överbetonar alltid det ena eller det andra, men det är inte här min fråga.

   Den sociala dimensionen måste alltid finnas, annars riskerar all tro att gå vilse. Att genom tro sträva efter syndfrihet och att verka i världen måste vara två sidor av samma mynt. Den ena går inte att exkludera av rädsla för att förlora den andra. Vi läser ur Skriften: "De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven" (Joh 4-6). Det här korta stycket, menar jag, kan vi se som en allegori. Petrus, klippan på vilken kyrkan och alla människor vilar, är den som blir förbisprungen av Johannes, den lärjunge som i versen tidigare beskrivits som den lärjunge vilken Jesus älskade. Vi kan, om vi vill, se Johannes som den andliga erfarenheten och den som strävar efter att springa fortast. För Johannes Evangelisten är också mystikern, den som gör djupa kristologiska erfarenheter i sin upplevelse av  Herren Jesus. Men han kan inte gå in i graven, in i det totala gudsskådandet, utan Petrus och kyrkan. Först när Petrus går in kan Johannens följa efter, och de kompletterar så varandra. Tron, eller insikten i mysteriet, kan bara fullbordas i och genom kyrkan, genom kollektivet. Genom kollektivet förstås ju de egna erfarenheterna av såväl gudsförnimmelse som medlidande med andra. Kyrkan är denna stora spegel som speglar det som riskerar att bli andlig girighet och som visar att vi måste vara politiska för att få med oss alla. Vi måste våga stå upp för orättvisor, undervisa och bedriva mission. Allt detta gör vi bland människorna i den värld vi är skapade till att leva, och vi gör det i en enda gudstjänst. Här blir också distinktionen mellan kontemplation och ett liv i världen som tydligast och som mest ohållbar.Vi måste ta politisk ställning, och att endast ha en politiskt ställning är inte alltid lika fullgott som att ha en god sådan. Dag Hammarskjöld är ett stort lutherskt exempel på detta, och på att Johannes och Petrus tillsammans måste vandra in i graven tillsammans.

Om att fira celebriteter istället för helgon

"Många gratulanter hade redan väntat i timmar i regn och rusk när de kungliga vid 14-tiden kom ut till dem. Kronprinsessan med Estelle i famnen, prins Daniel, kungen och drottningen", skriver Dagens nyheter.

Idag fyller tydligen kronprinsessan Viktoria 35 år. Det är bara att önska henne och alla andra födelsedagsbarn ett stort grattis! Förr firade vi däremot i betydligt högre grad helgonen och deras så ofta kallade himmelska födelsedagar (deras dödsdag) snarare än celebriteter. Arvet att fira helgonen var egentligen från början också den just en folklig sed som den officiella kyrkan senare kom att införliva i den levande traditionen. Sverige var ett av av få genom lutherdomen reformerade länder som länge behöll denna den västliga helgonkalendern, och kom så att dela kalendern med såväl den romersk-katolska som den anglikanska kyrkan. Som läsaren säkert vet kom vi däremot inte att dyrka helgonen eller att be om deras förböner som andra samfund. Vi kom istället att se helgonen som goda kristna förbilder vars liv utan minsta tvekan är att efterfölja, att ta efter som lika Kristus. Med den lutherska ortodoxin under gångna århundraden kom detta bruk dock mer och mer att falla ur bruk. Än idag är vår almanacka dock fullspäckad av dessa helgons namn, trots att mycket redan börjar falla i glömska om dessa stora personligheters bakgrund. Vissa vet inte ens om att namnsdagarna från början var dessa helgondagar! Under 1900-talet kom senare ungkyrkligheten tillsammans med främst Gustaf Aulén att trycka särskilt mycket på bruket av helgonens plats i svensk-kyrkligt trosliv. Detta lyckades till stor del, och vi kom exempelvis att fortsätta att döpa kykor och församlingar efter de stora helgonen, främst evangeliska sådana. Med den av nazi-tyskland avrättade lutherska prästen Dieter Bonhoeffer blev det efter andra världskriget särskilt påtagligt hur en människas vittnesbörd och martyrdöd kunde peka på en god och sund efterföljelse. På hur man kunde uppmärksamma personers oerhörda vittnesbörd om Kristus genom att minnas dem som helgon och/eller som martyrer.

   Så frågan är om intresset för helgonens liv är, och sedan en tid tillbaka har varit, här för att stanna? Jag skulle vilja våga påstå det! Det är idag svårt att träda in i en kyrka i Svenska kyrkans regi, åtminstone i storstaden, där en klassisk ikon inte står att finna. Dessa ikoner återger som fönster in i evigheten dessa, inte alltid evangeliska, helgon och deras liv. Helgon = martyrer, munkar och nunnor, teologer, mystiker och kyrkoledare. Vårt behov av Guds vittensbörd i världen är kanske, förhoppningsvis, på väg att på allvar återigen börja konkurrera med dyrkan av celebriteter. Det här pekar också på att bön och ekumenik så starkt hör samman! Så som vi ber så tror vi, lex credo, lex credendi. Vi ser att den enda av Kristus själv instiftade kyrkan lever och sträcker sig tillbaka genom alla tider, att den sträcker sig framåt mot evigheten. Detta är alltsammans större och vackrare än vilken dynasti av kungligheter och Idol-vinnare som helst. Denna kontinuitet borde vara livsviktig för ett andaktsliv då den tillåter individen att i och genom Kristus med hela kyrkan, med alla änglar och helgon tillbe Gud Skaparen.

   Idag firar den lutherska, anglikanska och romersk-katolska kyrkan den helige Bonaventura, denna ordensgeneral för den fransciskanska gemenskapen. Ni finner en levandsbeskrivning på det ekumeniska klostret Monsasterio di Boses hemsida och i deras ekumeniska helgonkalender. Starkt rekommenderad! Då vi idag firar Bonaventura uppmuntrar jag alla att också skänka en bön till den fransciskanska gemenskapen FTO; Franciskus Tredje Orden inom Svenska Kyrkan. Denna fransciskanska gemenskap härbärgerar främst i Stockholm men har förgreningar i hela landet, länkadress här. En god kraft för denna fantastiska spiritualitet också inom vår egen folkkyrka! 

Den helige Benedikt av Nursias dag och Pridefestivalen

"Kyrkan på Pride kommer att ha ett eget tält i Tantolunden där präster, diakoner och frivilliga är på plats.Även i kyrkorna kommer det vara priderelaterade aktiviteter. På öppningskvällen hålls en queermässa i sankt Jacobs kyrka och på söndagen är det kärlekens mässa i Storkyrkan", skriver Kyrkans tidning.

Det är fantastiskt att Svenska kyrkan stödjer Pridefestivalen! En mötesplats bland många andra viktiga mötesplatser där Svenska kyrkan bör och ska visa sitt engagemang. Saken är bara den att vi måste våga vara kyrka och våga vara kyrka och inte utan eftertanke ta efter ett sekulärt språk. Kanske har detta gjorts i samband med Pride. Men jag ser ändå en problematik med att man väljer att fira så kallade "queermässor", att med eller utan biskopligt tillstånd bryta mot goda och välövervägda beslut för vad som är god gudstjänst. För med just queermässor är det  lika problematiskt som med att kyrkohandboken än så länge består av två vigselordningar, ett för par av olika kön och ett för samkönade (jag orkar inte här och nu ge mig in på debatten vad kön och könsidentitet är och kan betraktas). Det leder lätt fel. Man vill, med vad jag är övertygad om är goda intentioner, fira en mässa som man tänker sig att homo- bi- och transpersoner ska kunna finna bekräftande. Som om den mässa vi firar varje vecka inte är givande för människor med en sådan läggning? Klart den är! Samma sak med den "andra vigselordningen". Är inte, med anledning av vad jag citerade till igår skrivet av Ger Gelotte, den sanna kyrkan den allmänneliga som vi läser i trosbekännelsen (hoppas jag!) varje söndag? Denna allnmänneliga och sant inkluderande kyrka som inte gör skillnad på människor, en kyrka där vi firar gudstjänst gemensamt; där kön, sexuell läggning, etnicitet, klass etc. inte ska spela roll. En kyrka djupt förankrad och som finner näring i den långa tradition där alla gemensamt har något att hämta och vittna om. En kyrka med många olika vittnen under en och samme Herre, en Gud. Där EN gudstjänst omfamnar och omfattar alla, en gudstjänst så rik och vacker att den talar Ordet, inte (till)talar individualismens identitetsskapande; en gudstjänst där vi varken är jude eller grek, man eller kvinna (,straight, homo, bi eller trans) (Gal 3:28). Där vi får lägga av detta ok som vi i det omgivande samhället tvingas till att identifiera oss med, oavsett om vi då är straight eller gay eller queer eller trans - eller alltsammans. Kyrkan ska, tänker jag, befria oss och göra oss lika vår herre Jesus Kristus, han som endast identifierade sig med Gud och hans rike.

   Det är dessutom idag den helige Benedikt av Nursias dag. Denne som verkade i en kaotisk tid där Västrom precis fallit och där enhet mellan oliktänkande kristna grupper var brådskande. Kanske kan vi lära oss något av denna det västerländska klosterväsendets grundare? Det här helgonet som pekade med hela handen mot att det var Jesus Kristus och inte våra egna behov och individuella önskningar vi tjänade. Peter Halldorf skriver för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka säby i deras starkt rekommenderade synaxarium (som du finner här): "Den benediktinska spiritualiteten framhåller de långa linjernas välsignelse. Ett liv där vi inte stressas till ständigt nya vägval och åtaganden, men befrias till den större vilan i Gud".

Gert Gelotte om begreppet "katolskt"

På grund av Gert Gelottes tankeväckande inlägg, vill bloggen nedan referera till detta i sin helhet. Katolsk vision som bland flera representerar den romersk-katolska kyrkan är en viktig tankesmedja som uppmuntrar försök till samtalsforum mellan denna kyrka och Svenska kyrkan. Synsättet pekar också mot hur Svenska kyrkan kan bejaka sitt katolska arv på ett sunt sätt, fritt från högkyrklighetens inflytande.

"Vänner,

Katolsk betyder allmän. Den katolska kyrkan gör således anspråk på att vara den allmänna kyrkan. Det innebär, så vitt jag förstår, kyrkan som inte riktar sig till en särskild grupp människor utan till alla. För länge sedan hörde jag den mer fria översättningen av katolsk till vanlig. Alltså: Den vanliga kyrkan – till skillnad från kyrkor som riktar sig till människor med speciella andliga behov och önskemål. Tystnaden hos kväkarna, tungotalet hos pingst, för att ta två exempel."

Många konservativa katoliker, lekmän som biskopar, tycks föredra en smalare kyrka, det vill säga en kyrka med konservativare teologi och liturgi. En mer särpräglad kyrka som skiljer ut sig från dagens kristna mainstream. En sådan kyrka skulle tillfredsställa kristna med speciella behov – av auktoritet, latin, praktfull liturgi med mera. Men skulle den fortfarande vara katolsk – allmän – vanlig?"

Gert Gelotte"


Artikeln finner ni på Katolsk vision här.

Beslut om kvinnliga biskopar i Church of England uppskjutet

"The Church of England is to delay a final vote on the consecration of women bishops to allow a late amendment to be reconsidered", skriver BBC.

Bloggen rapporterade i förrgår om beslutet att viga kvinnor till biskopar i Engelska kyrkan. Detta beslut verkar nu, sorgligt nog, ha skjutits upp. Synoden i York röstade idag måndag om frågan där man beslöt att skjuta upp röstningen till november detta år, rapporterar BBC. Anledningen verkar vara att partier på bägge sidor inte är nöjda. Vad gäller för-sidan är ett beslut idag inte att föredra på grund av de mycket märkliga tillägg som skulle tillåta de självutnämnda traditionalisterna (läs anglo-katolicismen) och deras församlingar under en eventuell kvinnlig biskop att få välja en annan, manlig, sådan. Detta skulle grovt underminera det apostoliska biskopsämbetets trovärdighet och särskilt där kvinnliga biskopars auktoritet över sina stift. Viktigt att komma ihåg är att detta inte på något vis är ett nej då en klar majoritet av kyrkan är för denna ändring i reglerna för ordination av biskopar. Det handlar istället om att ansökan ska ändras och så också utesluta dessa tidigare föreslagna möjligheter för anglo-katolikerna och de konservativa evangelikala grupperna inom Engelska kyrkan. Rachel Weir, ordförande för WATCH (Women and the church) säger till BBC: "We hope that there will be a thorough consultation process... so that whatever is presented to General Synod in November keeps faith with the dioceses that voted overwhelmingly for the unamended Measure".

Kvinnliga biskopar i Church of England?

"Efter flera års debatt mellan traditionalister och liberaler kommer generalsynoden, den engelska kyrkans styrande församling, att rösta om kvinnliga biskopars vara eller icke-vara", skriver DN.

Trots att majoriteten av kyrkan, och då också begreppsmässigt den katolska (allmänneliga), är för beslutet att viga kvinnor till biskopar är det ändå den klara minoritet som motsätter sig detta beslut som får epitetet traditionalister. Ett bättre valt ord hade kanske varit papister (som både Henrik VIII och Luther brukade för att beskriva anhängare till Vatikanens politik) eller värdekonservativa. Som vanligt tjafsar dessa självutnämnda traditionalister fortfarande om kön och ämbete och kastar ur sig dålig teologi. Det är inte bara att teologin är dålig, den är också ett hån mot hela den världsvida kyrka som försöker göra bibeln, kyrkan och Jesu budskap förståeligt. Hur kan en rörelse med hänvisning endast till ett Jesusord som berör de första apostlarnas utnämning hävda att kvinnor inte kan ha tillträde till det apostoliska biskopsämbetet? Det är språkligt inte bara tvivelaktigt utan ett logiskt felslut att anta att eftersom Jesus de facto inte utnämnda kvinnor till lärjungar, skulle detta per automatik innebära att han motsatte sig tanken. Är det inte rimligare att tänka sig att de första lärjungarna var män eftersom det var män som hade en för sin tid naturlig ledarfunktion? Vi vet dessutom bortom rimligt tvivel att det redan under Paulus tid fanns kvinnliga apostlar. Junia är ett sådant exempel vars namn utan tvivel står i grekiskans femininum: ""Hälsa Andronikos och Junias, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig" (Rom 16:7). Detta är bibliska exempel vi kan lägga fram som försvar.
   Men dessa bibliska exempel är i vilket fall som helst inte en deal-breaker för anglikanerna i Engelska kyrkan som förutom 1) skriften också förlitar sig på  2) tradition och 3) förnuft. Detta sistnämnda förnuft är på många vis tillräckligt, bland annat för oss lutheraner, för att legitimera inte dogmatiska men strukturella förändringar i kyrkans tro och liv utan att komma i konflikt med den apostoliska lärotraditionen. Särskilt när dessa förändringar så tydligt rör jämställdhet och människosyn.