Av någon anledning, kanske för att jag för tillfället läser "En rysk pilgrims berättelser", har jag kommit att tänka på Tito Colliander. Denne har också skrivit en mycket stark inledning till boken ifråga. På baksidan av detta mästerverk läser vi; "Vem denne ryske pilgrim är har förblivit en hemlighet, som så ofta när det gäller stora andliga ledare. Hans skrift var känd av den starets som anses ha stått modell för fader Zosima i Bröderna Karamazov. Antagligen levde han under första hälften av 1800-talet. Efter att länge ha cirkulerat i handskrifter trycktes hans berättelser 1881. Numera är de lästa över hela världen och högt skattade inom alla konfessioner. Han har blivit en klassiker, en folkligare motsvarighet till Philokalia, denna enastående antologi av östfädernas visdom som ständigt följde honom. Hur han förvaltade dessa lärdomar i sitt inre och yttre liv har han beskrivit i skildringarna av sina vandringar genom Ryssland. De ger läsaren djupa inblickar i en tid som redan har hunnit bli oändligt avlägsen och framför allt i ett själsdrama som under den lugna ytan bjuder på spänningar och öppnar perspektiv som mer än väl kan mäta sig med vad den profana ryska litteraturen från samma sällsynt fruktbara epok har att ge".
Tito Colliander har även getts ut på Artos förlag med bland annat den mycket uppskattade "Asketernas väg". Colliander, som samlat vissa asketiskt lagda kyrkofäders skrifter (inga mödrar, tyvärr) i senast nämnda bok, har också försörjt sig som romanförfattare och hans verk har visat på såväl ortodox fromhet såväl som på ortodoxins problematiska förhållningssätt till politik. Denna syn sammanfattas också av Micel Ekman i den ett par år gamla recensionen i SvD av Astrid Anderssons bok om Collianders författarskap. Du finner den här. Problemet är, för att övergå till kyrkans tro och liv, att andlighet kontra politik ofta anses stå i stark polemik med varandra. Du kan inte vara kontemplativ och "i världen". Detta leder till att all politisk aktivism blir uteslutet. Strävan att genom tro nå målet syndfrihet måste, om man ska förstå Colliander-tolkarna rätt, leda till ett avsvärjande av det vardagliga livet i vilken politiken alltså är ett grundfundament. Den ortodoxa kyrkan har, är min egen erfarenhet, starkt betonat individens gudomliggörelse och därmed indirekt underordnat sociala frågor. Den lutherska har alltför mycket lierat sig med den sekulära makten. Alla samfund överbetonar alltid det ena eller det andra, men det är inte här min fråga.
Den sociala dimensionen måste alltid finnas, annars riskerar all tro att gå vilse. Att genom tro sträva efter syndfrihet och att verka i världen måste vara två sidor av samma mynt. Den ena går inte att exkludera av rädsla för att förlora den andra. Vi läser ur Skriften: "De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven" (Joh 4-6). Det här korta stycket, menar jag, kan vi se som en allegori. Petrus, klippan på vilken kyrkan och alla människor vilar, är den som blir förbisprungen av Johannes, den lärjunge som i versen tidigare beskrivits som den lärjunge vilken Jesus älskade. Vi kan, om vi vill, se Johannes som den andliga erfarenheten och den som strävar efter att springa fortast. För Johannes Evangelisten är också mystikern, den som gör djupa kristologiska erfarenheter i sin upplevelse av Herren Jesus. Men han kan inte gå in i graven, in i det totala gudsskådandet, utan Petrus och kyrkan. Först när Petrus går in kan Johannens följa efter, och de kompletterar så varandra. Tron, eller insikten i mysteriet, kan bara fullbordas i och genom kyrkan, genom kollektivet. Genom kollektivet förstås ju de egna erfarenheterna av såväl gudsförnimmelse som medlidande med andra. Kyrkan är denna stora spegel som speglar det som riskerar att bli andlig girighet och som visar att vi måste vara politiska för att få med oss alla. Vi måste våga stå upp för orättvisor, undervisa och bedriva mission. Allt detta gör vi bland människorna i den värld vi är skapade till att leva, och vi gör det i en enda gudstjänst. Här blir också distinktionen mellan kontemplation och ett liv i världen som tydligast och som mest ohållbar.Vi måste ta politisk ställning, och att endast ha en politiskt ställning är inte alltid lika fullgott som att ha en god sådan. Dag Hammarskjöld är ett stort lutherskt exempel på detta, och på att Johannes och Petrus tillsammans måste vandra in i graven tillsammans.
