”Lika lite som staten kan vara kristen eller muslimsk eller judisk, kan den vara kantiansk eller marxistisk eller utilitaristisk.” Den sekulära staten måste följaktligen i sin maktutövning kunna använda sig av ett språk som förhåller sig neutralt till alla förekommande värderingar och övertygelser, religiösa som sekulära, ett officiellt lingua franca om man så vill, ett språk som lika lite kan vara 'sekulärt' som det kan vara 'religiöst'”, menar Charles Taylor (utdrag ur artikeln nämnd nedan).
Ur en några veckor gammal artikel i SvD om politik och religion som du finner här. Intressant särskilt såhär i skolavslutningstider och spännande och givande läsning om alternativa synsätt som inte endast handlar om religionens och statens skilda företräden utan också om vad de bägge parterna har att ge varandra. Habermas som själv till stora delar gjort sig ett namn genom sin kritik av religionen och genom sitt försvar av den sekulära staten hävdar, likt Charles Taylor (dock inte tillsammans), i korthet att sekulära värderingar kan och ofta får sin sprängkraft från ett religiöst och andligt inspirerat patos. Habermas och Taylors förståelse av det postsekulära samhället är tankar som kyrkan måste anamma och ge spelutrymme. Inte därför att de båda tänkarna visar att sekulariseringsprocessen inte bara stannat av utan också kanske även från början varit en myt, utan därför att de tvingar läsare från bägge "lägren" att inse att fenomenet kyrka/stat vilar djupare än i konflikten individ/samhälle.
