Om mässoffret

".. den franske kulturantropologen René Girard finner öppningar mot en rik offerteologi, bortom tanken på vedergällning och föreställningar om en juridisk byteshandel. Genom att uthärda all ondska och alla svek utan att sluta älska bryter Jesus ondskans makt. I denna handling visar han vad som fullbordar det mänskliga livet... Först under 1900-talet, med återupptäckten av det rika arvet från den tidiga kyrkan, har den djupa innebörden av eukaristin återerövrats även inom protestantiska kyrkor. Att frambära och ta emot detta offer är att förenas med Kristus och bli som han: ett levande offer". 

Läste precis ledaren i senaste numret av Pilgrim ur vilken citatet ovan är hämtat. Halldorfs ekumenik uppskattar jag stora delar av. Däremot blir jag osäker på i vilken mån det är möjligt att som luthersk bekännare flirta med mässofferläran, vilket varit och fortfarande är fallet inom den svenska högkyrkligheten. Halldorf är dock, som ni vet, pingstvän. Till saken hör ändå att Luther, om vi placerar oss i Svenska kyrkans kontext, väl ändå menar att Kristi offer redan en gång och slutligen burits fram? På många sätt är det tidstypiskt att vissa grenar av den samtida ekumeniken anammar det romersk-katolska "särstoffet". Detta kan inte vara att betrakta som klassiskt kristna bruk. Frågan är snarare varför? Här är snarare Gustaf Auléns resonemang om dels den latinska och dels den klassiska försoningstanken mer tilltalande och erbjuder djup och teologihistorisk bakgrund. Dessa begrepp om försoningstanken får direkt inverkan på själva offerteologin och synen på ett eventuellt mässoffer. Den klassiska tanken om Jesu död som ett offer för att försona människan med Gud måste utgå, även med Wingrens ord, från tanken om den av kärlek utgivande Guden, någon ur vilken förlåtelsen flöder fram och som mynnar ut i skapelsen och över oss syndare utan något krav på mänsklighetens/människans motprestation.
     När Halldorf skriver att Jesus bryter onskans makt ser jag inte den nödvändiga och självklara kopplingen till det ständiga offer som sker i den romerska mässan som han själv menar sig se. Halldorf har rätt i att det rör sig om en offerteologi, ett resonemang jag tror att man bör köpa även som protestant, evangelisk och/eller lutheran. För en teologi som inte erkänner Jesu utlämning, lidande och korsfästelse är långt ifrån en nyanserad teologi, menar jag. Jesus lider för, genom och på grund av våra synder. Den psykologiska dimensionen finns också här. En teologi måste förutom att ära Gud göra Kristi lidande förståeligt och genom att göra så också införliva Kristus i det egna livet. Varken det kristna livet eller andra mänskliga erfarenheter kan förstås utan att det egna lidandet och offrandet såväl som andras lidande och offrande tas på allvar. Det är existentiella premisser som kräver sin teologi, som Ann Heberlein har påpekat i något sammanhang. Offertanken blir så nödvändig, inte bara soterologiskt utan också narrativt. Men frågan är om begreppen ofta blandas ihop. Kräver en offerteologi också en förståelse av eukaristin, nattvarden, som ett mässoffer? Att Jesus på nytt offras jämt och överallt var mässan firas? Jag tror inte det. Offerteologin och mässoffret måste separeras för att utredas!

Tanken med bloggen är...

Tanken med den här bloggen är att den ska vara ett alternativ. Jag som skriver är trogen Svenska kyrkan och den lutherska traditionen men vill inte begränsa mig till denna, utan jag hoppas på en framtid där vi tillsammans kan bekänna vår tro på Kristus oavsett kyrklig tradition. Kyrkans synliga enhet är för mig en sekundär fråga, och jag har slagits av insikten att det finns andra sätt att dela gemenskap med våra bröder och systrar än genom eukaristin detta allra heligaste sakramentet. Genom tidegärden, lektio divina, kontemplation och läsning av kyrkofäderna och mödrarna öppnar vi oss mot varandra och blottar vår glädje och häpnad att vara lemmar i en och samma kropp. Detta är för mig sann ekumenik. En ekumenik som inte vilar på romersk-katolsk grund eller på högkyrkliga utläggningar om ämbetets könsbundenhet. Apostolisk succesion ser jag som viktigt men inte nödvändigt, det värdesätts och uppskattas men får inte vara vägledande. Det är inte en garant utan ett signum. Jag menar mig uppskatta både KG Hammar och Nathan Söderblom.
     Svenska kyrkans lära som den utvecklats och fortsätter utvecklas (i rätt riktning, anser jag) är för mig extremt viktig likaså den lutherska teologin, men utan kyrkans stora arv blir denna vår teologi också mindre fruktlös, mindre kontextuell. Sann kontextuell teologi tror jag handlar om att tolka med ett historiskt perspektiv. Gudstjänst måste förankras och förnyas. Varken ritualism eller liturgisk anarki tilltalar mig. Jag älskar kyrkohandboken. För mig är alla som tror på och som är döpta i Kristus och den treenige Guden kristna bekännare oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller andra identitetsmarkörer. Det här synsättet tycker jag gäller för såväl vigda som för "lekfolk". Jag tror tystnad och meditation är viktigt, jag tror såväl öst- som västkyrkan har ett behov av en mystik teologi och spiritualitet, att Johannes av Korset , Johannes Chrysostomos och Johann Ardnt kan ge mer än sina historiska och kontextuella sammahang. Att deras spiritualitet "andas med bägge lungorna". Någonstans här står jag, så välkomna! Kommentatorsfältet är öppet för alla som håller en fin ton. Pax!