"Kyrkan på Pride kommer att ha ett eget tält i Tantolunden där präster, diakoner och frivilliga är på plats.Även i kyrkorna kommer det vara priderelaterade aktiviteter. På öppningskvällen hålls en queermässa i sankt Jacobs kyrka och på söndagen är det kärlekens mässa i Storkyrkan", skriver Kyrkans tidning.
Det är fantastiskt att Svenska kyrkan stödjer Pridefestivalen! En mötesplats bland många andra viktiga mötesplatser där Svenska kyrkan bör och ska visa sitt engagemang. Saken är bara den att vi måste våga vara kyrka och våga vara kyrka och inte utan eftertanke ta efter ett sekulärt språk. Kanske har detta gjorts i samband med Pride. Men jag ser ändå en problematik med att man väljer att fira så kallade "queermässor", att med eller utan biskopligt tillstånd bryta mot goda och välövervägda beslut för vad som är god gudstjänst. För med just queermässor är det lika problematiskt som med att kyrkohandboken än så länge består av två vigselordningar, ett för par av olika kön och ett för samkönade (jag orkar inte här och nu ge mig in på debatten vad kön och könsidentitet är och kan betraktas). Det leder lätt fel. Man vill, med vad jag är övertygad om är goda intentioner, fira en mässa som man tänker sig att homo- bi- och transpersoner ska kunna finna bekräftande. Som om den mässa vi firar varje vecka inte är givande för människor med en sådan läggning? Klart den är! Samma sak med den "andra vigselordningen". Är inte, med anledning av vad jag citerade till igår skrivet av Ger Gelotte, den sanna kyrkan den allmänneliga som vi läser i trosbekännelsen (hoppas jag!) varje söndag? Denna allnmänneliga och sant inkluderande kyrka som inte gör skillnad på människor, en kyrka där vi firar gudstjänst gemensamt; där kön, sexuell läggning, etnicitet, klass etc. inte ska spela roll. En kyrka djupt förankrad och som finner näring i den långa tradition där alla gemensamt har något att hämta och vittna om. En kyrka med många olika vittnen under en och samme Herre, en Gud. Där EN gudstjänst omfamnar och omfattar alla, en gudstjänst så rik och vacker att den talar Ordet, inte (till)talar individualismens identitetsskapande; en gudstjänst där vi varken är jude eller grek, man eller kvinna (,straight, homo, bi eller trans) (Gal 3:28). Där vi får lägga av detta ok som vi i det omgivande samhället tvingas till att identifiera oss med, oavsett om vi då är straight eller gay eller queer eller trans - eller alltsammans. Kyrkan ska, tänker jag, befria oss och göra oss lika vår herre Jesus Kristus, han som endast identifierade sig med Gud och hans rike.
Det är dessutom idag den helige Benedikt av Nursias dag. Denne som verkade i en kaotisk tid där Västrom precis fallit och där enhet mellan oliktänkande kristna grupper var brådskande. Kanske kan vi lära oss något av denna det västerländska klosterväsendets grundare? Det här helgonet som pekade med hela handen mot att det var Jesus Kristus och inte våra egna behov och individuella önskningar vi tjänade. Peter Halldorf skriver för Ekumeniska kommuniteten i Bjärka säby i deras starkt rekommenderade synaxarium (som du finner här): "Den benediktinska spiritualiteten framhåller de långa linjernas välsignelse. Ett liv där vi inte stressas till ständigt nya vägval och åtaganden, men befrias till den större vilan i Gud".
