Vad fungerar?

"För somliga går kanske vägen oundvikligen till Rom men jag gissar att andra mycket väl hade kunnat finna ett stimulerande andligt hem i någon svenskkyrklig församling om bara inte den praktiska teologin på många håll vore så förbaskat loj", skriver Anna Sophia Bonde i dagens Kyrkans tidning.

Vaknar upp trött efter en natt med imaginära diskussioner om kyrka och teologins tyngd och läser denna artikel på Kyrkans tidnings websida. Det värmer inombords när andra människor än de som representerar den hårdkokta högkyrkligheten ser problemet med en svenskkyrklig teologi som ibland inte vågar ta i begrepp som synd och skuld, ondska och lidande. Denna teologiska diskurs är rådande, tror jag, i hela kristenheten. Det är symptomatiskt för vår individualiserade tid. I Svenska kyrkans fall tar kanske detta sig uttryck i en omgestaltning av kyrkans handbok med de praktiska konsekvenserna att vi legitimerar att församlingar i vissa fall tillåts att eliminera synda- och trosbekännelsen ur en del gudstjänstsformer. På många sätt tror jag att den folkkyrka vi eftersträvar, också jag, i vissa fall kan utöva en värre totalitär makt än Luthers Rom, en makt där medlemmarna inte alltid anses klara av och reflektera över klassiska kristna begrepp om syndens och frälsningens natur. Att allt ska spinnas in i socker.
     I ett samhälle som blir mer och mer oroligt blir det mer och mer omöjligt att använda sig av en, som Bonde skriver, loj teologi. Det var inte en loj teologi som fick Justinius Martyren att på hundratalet efter Kristus konvertera till den kristna tron, det som fick in honom i kyrkan var den teologiska övertygelsen, kampen mot ondskan och hoppet om frälsningen. Tydligheten. Justinius var en "andlig sökare", ett begrepp frekvent använt av de utredningar som produceras för att ta reda på vilken teologi som man tänker sig fungerar. Undersökningar som verkligen behövs och som kan bära frukt. Men andliga sökare, är min erfarenhet, vill mot slutet av resan ha fasthet, trygghet och stabilitet. Man vill ha liturgi och man vill se denna liturgi och det Ord som däri predikas sträckas tillbaka, man vill ha en kontinuitet. Är man i SvK vill man ha både Luther, Athanasios och Paulus. Man vill framförallt ha Kristus i predikan, inte allmänreligiös trivselstämning. Kyrkan får inte göra avkall på sin identitet. Bonde har helt rätt i att Svenska kyrkan fortfarande är ett stimulerande andligt hem och att man skulle kunna hindra att folk "simmade över Tibern" med en klarare klassiskt kristen teologi. Men samtidigt, slutligen, är det viktigt att komma ihåg att konvertiterna till Rom är ytterst få. Vi i Svenska kyrkan som vill ha en mer klassiskt kristen undervisning får inte själva ha Rom för ögonen och tro att denna organisation är  bättre än vår egen. Roms totala förtryck av bland annat kvinnor och oliktänkande, en tro totalt centrerad runt en katekes får inte heller det komma i vägen för vad vi bör eftersträva - det levande Ordet och den samlade erfarenheten av hur detta ord kommer till oss. Här måste diskussionen mellan den demokratiska organisationen och kyrkans teologiskt utbildade personal leda till att man bättre hittar sina ansvarsområden, tror jag.